CELINA ELIASSON

Hej alla, idag blir det ett lite mer personligt inlägg. För jag har under många år kämpat med en "sjukdom", skulle mer vilja kalla det tillstånd som heter Hyperhidros. Det innebär att man svettas onormalt mycket. Vilket är jobbigt för alla men jag måste säga att som tjej så påverkas man lite mer. För det anses mer "äckligt" om tjejer har en stor svettfläck under armarna än om en kille har det. Även om det är ett jobbigt tillstånd för killar också.

 

Jag har levt med detta i ungefär 9-10 år nu. Ungefär i samma veva som jag hamnade i puperteten så började jag även svettas väldigt mycket. Främst under mina armar. Jag hade ofta på mig dubbla plagg för att det inte skulle synas, jag använde nästan bara stora pösiga tröjor under tiden jag gick högstadiet, om jag använde ett plagg som satt åtsittande syntes det på en gång. Det var inte först förrän sent under min gymnasietid som jag insåg att det här inte var normalt. Andra människor kunde vara med på idrotten utan att bli helt nerdränkta i svett, andra människor kunde ha på sig en t-shirt under en HEL dag utan att det syntes något. Själv kunde jag bara ha på mig en t-shirt i ca 5 minuter innan jag var tvungen att byta. Detta var också en anledning till varför jag tyckte om att vara hemma, för hemma kan man byta kläder utan att någon tänker på det. Jag lyckades dölja detta i mitt förhållande utan att det märktes, och alltid när folk får veta det så säger dom att det inte syns. Men jag har med åren lärt mig vilka kläder som funkar bäst, vilken deo som hjälper mest.

 

Och där måste vi ta en paus, för ordet deodorant ringer alltid klockor i mina öron. Jag har sedan jag var 13/14 år letat efter den "perfekta" deon. Jag har provat alla olika sorters antiperspiranter som finns, både de vanliga och de som ska vara extra starka. Och ja, jag har provat Absolut Torr från apoteket också men det funkar inte. Så genom alla år när fler och fler har fått höra mitt problem så vill dom rekommendera en jättebra deo som dom tycker är helt suverän. Men det finns INGEN som hjälper mot hyperhidros, kanske underlättar litegrann under dagen mot lukt och litegrann för att det täpper igen (om man använder en deo i krämform). 

 

Även min pappa har levt med ungefär samma sak, fast inte på samma nivå. För han funkar det att använda AT (Absolut Torr) två gånger i veckan. Däremot så fick veta för några år sedan att även min farmor har haft samma problem, och att hon opererade bort sina svettkörtlar. Så hon har varit väldigt stöttande för mig och velat hjälpa mig bli av med mina problem, så 2013 tog jag modet att uppsöka en läkare för mina problem. Kvinnan jag pratade med i telefonen som bokade min tid var väldigt förstående och visade mycket empati. Även min läkare insåg på en gång att det var onormala svettningar jag hade att göra med. Och det dessutom var ärftligt. Jag berättade till henne om min farmor operation men det är tyligen något de inte gör längre. Dagens lösning på detta problem är nämligen BOTOX. Botox, för er som inte vet, är ett nervgift som man sputar in ytligt i huden. Många använder det i plastikvärlden för att släta ut partier i ansiktet.

 

Första gången var jag väldigt nervös inför att göra min botoxbehandling. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig så för att få lite extra stöd så tog jag med mig Sara. Vilket gjorde hela färden lite roligare. Jag fick lägga mig på en brits, de satte mjöl under mina armar för att se vilket område som skulle behandlas och sedan ritade de prickar var de skulle sticka. Jag är inte en person som är nålrädd alls, men att bli stucken 50 gånger med en nål under sina armar utan bedövning, är faktiskt lika kul som det låter. Det gör väldigt ont beroende på var de sticker och det gör väldigt ont att få in själva vätskan under huden. Jag var öm i någon dag efteråt och fick något blåmärke. Men efter två veckor så kunde jag ha på mig t-shirt i flera timmar! Det var verkligen en befrielse. Behandlingen höll i ca 6 månader, och man får göra om den var 8de månad. Men eftersom jag tyckte att det gjorde så pass ont så sköt jag på det, om och om igen. 

 

Tills nyss faktiskt. Då jag blev less på att leva såhär, så jag bokade en ny tid för att göra behadnlingen. Det tog mig 3 år att bygga modet att göra om det. Det är ungefär två veckor sedan jag gjorde behandlingen nu. Även denna gång gjorde det riktigt ont. Vissa nålstick kände jag knappt av, men ju längre ner hon stack desto ondare gjorde det. Efter första armen var klar tog jag en paus och grät litegrann innan vi fortsatte med nästa. Men nu är det gjort. Hitills tycker jag inte att det har hjälpt riktigt lika mycket som sist, men det har blivit ofantligt mycket bättre iaf! Jag har varit öm under amarna lite längre tid än sist också, men det kommer ju att gå över. Jag överväger att prata med min läkare om att kanske få göra en operation ist. För att inte behöva göra det här resten av mitt liv. För så kul tycker jag inte att det är. Även om jag tycker om resultatet så tycker jag att smärtan i jämförelse med hur länge det hjälper, inte riktigt duger upp i min bok.

 

Jag ska inte behöva skämmas för något jag inte kan hjälpa, därför skriver jag detta inlägg. För att folk ska få mer insikt och mer förståelse. Det är inte något som är roligt att leva med. Men jag har en otroligt stöttande fästman, underbara vänner och familj så vi kan skoja om det istället för att det ska vara en jobbig grej.