MENY
Sista gången jag träffade dig i vaket tillstånd. Var på Sunderby sjukhus, där du satt med dränering av vätska från lungorna. Alla behandlingar hade gjort att du inte längre klarade av att äta för att inget längre smakade bra. När en sköterska kom in med
mat på en bricka blev ditt bleka ansikte ännu blekare och bad personen snabbt ta bort maten innan brickan ens hann landa på bordet. Ist fick du bara efterrätten, en väldigt liten skål, storleken närmare ett litet plastglas, med fruktsallad.
Men du klarade inte ens av att ta en tugga av skeden innan du var tvungen att spotta ut den igen.
Jag hade nästan förstått innan jag ens kom dit att detta skulle få vara sista gången jag fick prata med dig. Jag försökte vara normal, som jag visste att du gjorde ditt bästa för att försöka vara. För att det inte skulle kännas så jobbigt. Jag hade planerat
på bussresan dit att jag ville säga att jag älskar dig. Jag har nog aldrig någonsin sagt det under tiden du faktiskt kunde höra mig säga det. Behovet hade som aldrig funnits där, det visades som genom handlingar, att finnas till. Vi visste ju båda
om det ändå tänkte jag.
När jag satt på stolen bredvid dig på sjukhussängen, tänkte jag på när och hur jag skulle säga det. Men när det sen blev dags att gå kramade vi om varandra länge, och jag tänkte säga det. Men det var som att om jag hade sagt det, så hade allt blivit
verkligt. Då hade vi båda vetat att vi båda visste. Att du inte hade länge kvar. Min hals svällde igen, och jag fick slåss för att hålla tårarna inne. Vi sa hejdå.
Jag berättade aldrig för dig,
Hur mycket du betydde för mig.
Jag berättade aldrig,
Hur mycket jag älskade dig.
Jag berättade aldrig,
Vilken förebild du var.
Men jag hoppas du visste,
Jag hoppas du förstod.
Jag älskar dig mormor.
- 20130310
0