MENY
5kg - 5år
Under hela min barndom har jag aldrig känt mig hungrig eller törstig. Jag ville mycket hellre springa omkring och leka och hade inte riktigt tid för att äta.
Jag var väldigt liten både i volym och i längd, och eftersom jag åt väldigt lite och gjorde väldigt mycket så var jag väldigt smal som barn. Jag fick gå till skolsystern ganska ofta för att jag inte följde min vikt- och längdkurva. Jag har alltid varit minst. Kortast men även smalast och minst huvud och allmänt pluttig på alla sätt man kan vara. Blev behandlad som ett dagisbarn i lågstadiet och blev "mobbad" på högstadiet. Skulle inte kalla det grav mobbning utan mer generell som de flesta får uppleva i den åldern.
Jag försökte gå upp i vikt och vi i familjen for och firade varje gång jag nådde tex. 30kg, 35kg osv. Men maten ville aldrig fastna på min kropp. Att jag var mager och underviktig gjorde även att jag kom i puberteten lite senare än alla andra. Jag fick mensen senare än mina vänner och jag fick bröst senare än mina vänner. Bland annat det gjorde att jag fick kommentarer i skolan att jag var "flatcheasted" och att fettet i brösten ser ut som en hjärna och då måste ju "Celina vara väldigt korkad om hjärnan sitter i brösten".
Det var ganska jobbigt under den tiden då jag verkligen försökte gå upp i vikt och jag tvingade i mig mat för att folk inte skulle tro att jag hade anorexia eller att jag inte hade bröst osv.
När jag sedan började på gymnasiet så var jag fortfarande väldigt smal. Jag vägde 45kg som 17åring men hade kommit ikapp lite i längden och hade iaf kommit upp i ca 160cm. Vilken jag inte tycker är speciellt kort men eftersom jag var så tanig så såg jag mindre ut.
Folk tror att man mår bra då man är smal. Att man inte kan må dåligt över sin kropp även fast jag alltid varit naturligt smal. Jag har alltid hatat min kropp, just för att jag är så smal. Och så fort något sett mig i typ bikini eller liknande så säger någon ALLTID "vad smal du är". Det är samma sak som att säga "vad tjock du är" till någon, det har samma betydelse och det är samma påpekande på att ens kropp inte ser "normal" ut.
Jag har haft "turen" att kunna äta vad jag vill utan att att det lägger sina spår. Men det har även gjort att hur mycket jag än äter och töjer min magsäck så händer det inget. På mina senare år, ungefär i gymnasiet så började jag känna hunger och törst på riktigt och jag kände när jag måste få i mig något. Mitt mål sen jag var 17år och vägde 45kg. Var att komma upp i 50kg. Och jag har kämpat i så många år för att komma dit. Jag har vägt 47kg i så många år att jag slutade väga mig. Men nu! Äter jag så mycket jag kan, skräpmat som bra mat. Nästan alltid vegetariskt och veganskt. Och som 22år, nästan 23. Har jag nåt mitt mål!!!
För ca 1 månad sen nådde jag 50kg, och sen dess har jag stigit två till och jag fortsätter uppåt. Jag har fett på kroppen på ställen jag aldrig haft. När jag böjer på magen så får jag valkar. Och jag har aldrig varit så glad. Nu är jag inte "den där lilla smala" nåmer. Jag har blivit för stor för jeans som jag hade förra sommaren, tre par som jag måste kasta. Det är första gången det händer mig. Och nu är jag 52kg på 165cm. Så "den där lilla" finns inte nåmer. Nu är jag bara Celina.
Det här är det jag har kämpat för. Att inte kunna komma i mina smala jeans. Nu ska jag bara lägga på träning på det hela så kommer jag verkligen kunna känna att jag har den kropp JAG vill ha.
Nu är jag på väg!!
3